När jag blir ledsen och börjar gråta vill jag helst bara vara ensam. Vill helst inte att någon ska veta att jag gråter, inte ens folk som står mig nära. Jag kan ljuga och säga att det inte är så farligt, bara för att jag tycker det är betydligt mycket lättare än att bryta ihop framför dem och säga ”jag mår så fruktansvärt dåligt”. Även om det här beteendet gör mig psykiskt stark då jag oftast går igenom saker ensam, så är det ingenting jag är stolt över för jag vet att det kan göra folk som bryr sig om mig ledsen. Att jag bara stöter bort dem, när allt de vill är att jag ska må bra. Det handlar inte om att jag inte litar på dem, även om jag har väldigt svårt för att lita på folk. Men dem jag vet jag kan lita på litar jag på till hundra procent.  Jag kan gå en hel dag och må fruktansvärt dåligt men inte nämna det för jag bara känner att allt blir lättare om jag inte gör det, sedan bryter jag ihop hemma. Därför stannar jag aldrig hemma om jag mår dåligt, jag far till skolan, klär mig lite snyggare och fixar mig lite mer för att dölja allting så gått jag bara kan. Allt bara för att jag aldrig vill att folk ska tro att jag är svag, men man är inte svag för att man mår dåligt när något dåligt händer en.